Jag tror ingen förstår riktigt hur jag känner. Jag har levt med den här jävla ätstörningen sedan jag var 11. I start 8 år. Allt jag gör går på rutin, det är inget som bekymrar mig längre vilket är så jäkla obehagligt. Fram till ett år sedan var det rutin att äta så lite som möjligt - och sedan gå och spy. Jag har försökt brytta mina rutiner och mönster så länge, men bakslagen kommer så himla lätt. En dag med bakslag och jag faller tillbaka i de gamla rutinerna, det oroar mig inte ens att jag direkt går och spy utan att tänka då, eller ja inte just då. Det är det som är så jäkla läskigt, hur lätt jag faller tillbaka i gamla rutiner utan att ens tänka en tanke. Jag skriver ingenting av det här för att jag vill att någon ska tycka synd om mig, för jag vill inte att jag någon ska tycka synd om mig, det gör jag själv så det räcker liksom. Men jag önskar verkligen jag fick en enda dag utan att ha konstant ångest över mat. Just ikväll kan jag verkligen inte släppa tanken på frukost. Om några timmar måste jag gå upp och äta frukost. Att låta bli är inget val för mig för då kommer jag aldrig någonsin bli frisk och då känns det förjävla onödigt att jag kämpat så jäkla hårt under ett år. Jag är trött på dåliga ursäkter och att ljuga, för det skadar ingen annan än mig.

Det första jag tänker när jag vaknar är "åh nej, nu måste jag snart äta frukost." å så ligger jag kvar lite extra länge bara för att jag vet att när jag går upp måste jag äta och det resulterar i att jag blir försenad och måste stressa och jag kan verkligen inte stressa i mig mat, allt måste få ta tid. Jag måste göra iordning ordentligt, äta i lugn och ro, små tuggor som jag ändå känner att ja, det här kan jag nog behålla. Det måste få gå långsamt för det är så jag är och så jag hanterar det för att få i mig mat överhuvud taget. Stressar jag i mig det vet jag det att jag kommer spy upp det oavsett, det funkar liksom inte än. När jag då stressar resulterar det då ofta i att jag äter väldigt lite eller inte alls och ingenting eldar på mina tankar så mycket som att låta bli att äta och eftersom jag vet om det så måste jag då ofta istället ha med någonting jag kan äta lite senare eller någonting jag kan gå å småäta på. Så istället för att gå upp 20 minuter tidigare låter jag tiden flyga iväg pga att jag har ångest övet att jag måste äta och då resulterar det ändå i att ja måste äta under en längre period - vilket är ännu värre, för när väl det här målet är i. Ja då är det dags för mellanmål. Gör det med andra ord bara förjävla jobbigt för mig själv genom att göra såhär och ändå kan jag inte sluta. Hatar verkligen allt som har med ätstörningen att göra, hatarhatarhatar.