Tillbaka här igen och argare än någonsin, ändå har jag börjat smälta allting så hur jag var igår ska vi inte ens diskutera. Jag har trott att ätstöringsenheten har varit hatat för att det är så jävla svårt att släppa ne ätstöring, Man villl inte inse det och man vill inte släppa en del av sig själv. Men nej, det handlar inte alld bara om det.

Igår var jag som vanligt på samtal på ätstörningsenheten, som jag har gjort ca 1 ggn i veckan senaste året. Först när vi kommer dit så är en av mina behandlare sjuka (har en sjukgymnast (A) och en arbetsterapeft (J) just nu) och visst det händer alla och dom hade läst det så det funkade ju. Men sen får jag reda på att J ska sluta. Då böt jag alltså till henne för ca en månad sen då min psykolog som jag haft sedan början gick på gravledighet. Det sög hur mycket som helst för jag trivdes verkligen med henne, men det var ju bara att ställa in sig på en ny. Men dom lovade att jag inte skulle behöva byta mer eftersom jag har lite extra svårt för det där med tillit och sånt. Men då kommer dom alltså efter en månad och säger at hon ska sluta och typ att de vill diskutera kring vad som händer med mig nu. Dom hade hur som kommit fram till att skriva ut mig därifrån. Helt plötsligt bara. Jag behöver tydligen inte deras hjälp längre och eftersom jag har missat så hiiimla många gånger och bara prioriterar skolan framför som så finns det ingenting dom kan göra, jag är inte öppen för att vilja bli behandlad och man kan inte hålla en bahandling om man är borta så många gånger osv. Så dom ville skriva över mig till vuxen psyk i sala för att få hjälp med lite av varje, men främst ånggesthantering, fast helst till en sköterska som bara skulle hålla koll på min vikt en sisådär 1 gång i månaden.

För det första, ja jag har ställt in 2 möten nu på senare tid (ca 1,5 mån). Ena gången låg jag i magsjuka och andra i migrän. Vad ska jag göra? Gå dit ändå och hoppas på att jag först och främst lyckas hålla mig kvar på vägen när ja kör dit, sen orka ett samtal och inte smitta någon och sen köra hem? Sen när ja kollade efter så har dom mer än 50% av alla gånger jag fått inställt ringt och lämnat återdud antingen för de varit sjuka eller för att de har vabbat. Så nej det va fan inte jag som lätt bli å komma hela tiden, jag har verkligen försökt och kämpat mig dit fast jag verkligen inte har velat. Men nej, dom måste ta hänsyn till alla andra som har där också, å visst det kan jag förstå.

Sen skolan? ja när jag böt behandlare för en månad sen så orkade jag inte dra igång någon behandlig direkt så fokuset låg mycket på skolan och att klara av alla ämnen så jag kunde gå ut 2:an och slippa gå om ett till år. Konstigt? Nej inte ett dugg. Dessutom tänker jag aldrig gå in i en behandlig med någon jag inte har tillit för, aldrig i livet. Men att ta upp skolan nu det är bara för att ha något å skylla på "Ja, men lina säger ju att skolan är viktigast osv.." Jag har ingen skola just nu jag har sommarlov. Jävla bortförklaring. Jag förstår att det är svårt att hålla ne behandligt när man inte kommer varje vecka pga förhider eller skola eller så, men nu var det inte så det ligger till. Jag hade planerat mina jobbpass efter att jag skulle kunna gå dit en gång i veckan tom. Men nej, jag försöker inte. Jag vill inte. Å kom fan inte å skyll på mig när ni är borta hälften av gångerna.

Jag var dessutom livrädd för att byta behandlare då jag har riktigt svårt med sånt och dom lovade att jag skulle slippa det så gott det gick. Så går det en månad och dom vill slussa vidare mig till nästa. Men nu har jag sagt ifrån, tycker dom jag är tillräckligt frisk att skrivas ut helt därifrån och att jag ska klara mig själv så visst, vi får hoppas på att dom har rätt. Man kanske är frisk när man konstant mår illa och har ångest för att man antingen ska eller har ätit. Det kanske är helt normalt att få panikångestattacker när man inser att det är sommar snart, att man inte längre kan gå i tjocktröjor. Det kanske är normalt att vilja spy eller skära av kroppsdelar så fort du ser din kropp eller tänker på att ligga på stranden. Man kanske heller inte ska kunna se sin vikt på en våg eller kunna stå på den utan hjärtat i halsgropen. Hela mina dagar kretsar kring mat eller kroppen på något sätt och det är bara ca 4 veckor sedan jag tog mig ur min förra svacka där jag spydde efter varje mål i över en vecka. Men nu står jag på egna ben med bara min familj som stöd. Jag hoppas som fasen att jag är starkare nu än jag var för ett år sedan, för då klarade jag det inte. 

Visst, jag fattar inte varför dom skrivit ut mig för enligt mig är jag långt ifrån frisk, men andra kanske är sjukare och behöver den platsen mer. Men om dom nu ska skriva ut mig så kör fan inte på massa bortförklaringar och försök vinkla allting så det låter som att det är mitt fel. Att jag inte kämpar eller vill. För jag har kämpat hela tiden. Jag har hatat att åka dit, i början hade jag konstant ångest över allt där och jag mådde verkligen skit. Men jag åkte dit, jag ställde mig på vågen och jag gick på samtalen, jag gjorde tillomed mina hemläxor. Men duger inte det för dom då vet jag inte vad jag ska göra. Visst, de hjälpte mig upp i vikt att gå där och jag har fått med mig vissa små knep men långt ifrån så mycket att jag klarar mig själv. Jag kanske är svår, jag kanske har med mig en del anat skit och jag kanske är jättekomplicerad och har svårt och säga rakt ut vad jag känner. Men vet ni? Det trodde jag dom klarade av. Jag trodde det var deras jobb liksom. Nu när jag väl har börjat acceptera att jag faktiskt ska gå dit och börjat känna att ja, idag har jag inte lika mycket ångest som förra gången inför det här samtalet. Att det blir lättare och lättare att scceptera att jag måste dit. Då tar dom bort det, hux flux utan förvarningar. Tycker dom att jag är klar för att klara mig själv, så säg det på  ett bra sätt. Lär er prata och skyll förfan inte på patienterna. Hade jag fått höra dom orden jag fick höra igår för ett halvår sedan hade ja brytit ihop helt. 

Förstå mig rätt, det är inte att jag blivit utskriven jag stör mig mest på, utan hur dom har hanterat allt. Sedan jag böt behandlare har allt varit åt helvete och bara en jävla massa huller om buller, krångel och fram och tilllbaka typ.

Men det jag vill säga med det här är att ätstörningsenheten k