Vissa dagar är ett större helvete än andra. Försöker att hela tiden hålla mig i rätt spår och gå åt rätt håll. Men den vägen är jäkligt smal, och jag måste verkligen kämpa för att inte trilla ner. Kämpa för att inte ta ett snesteg. 

Kampen som pågår inom mig, om vad som är rätt och fel. Om vem det är om ska få bestämma, den är hemsk. Det suger energi ur mig att aldrig riktigt veta säkert om det är jag eller ätstörningen som styr. Att aldrig riktigt kunna känna mig säker och att hela tiden behöva tänka. Låter jag ätstörningen bestämma en enda gång så växer den delen i min hjärna till sin dubbla storlek direkt. Skjuter bort alla normala tankar jag någon gång ens tänkt på.

 

Att inte äta är som att kasta bränsle på en öppen eld. Svälten är bränslet som får elden attt växa och det enda som kan kväva den är mat. Mat och kalorier. Och det är så svårt, vissa dagar känns allt bara så himla hopplöst. 

Ibland vill man bara ge upp, skita i allt och låta den vinna. För den värsta kampen är inte att vara sjuk, den utspelas efter. När man har insett att man är det och vill göra någonting åt det.

Den värsta kampen är kampen om att bli frisk.