Ikväll gör allting bara så himla ont. Jag vet inte varför men allting är extra jobbigt nu ikväll. Det känns som jag totalt kört fast med ätstörningen, jag har kommit hit där jag är idag. Men nu kommer jag liksom inte längre, känns som att det har blivit ett stort stopp bara. Min behandlare säger att det har gått väldigt fort för mig att komma dit jag är idag och att det troligtvis beror på att jag har bestämt mig för att jag ska bli frisk och är så motiverad till det. Men ibland börjar jag fundera. Ikväll funderar jag mycket och då blir det alltid fel. Ikväll saknar jag ändå min gamla kropp. Livsfarligt att säga men så är det, jag saknar verkligen att vara smal. Jag saknar bekräftelsen jag fick varje gång någon sa att jag hade gått ner i vikt eller blivit smal. Jag saknar kicken jag fick. Just nu skulle jag ge vad som helst för att känna den där känslan av total kontroll som jag tyckte jag hade då, bara för en liten stund. Jag hatar sånna här kvällar, jag hatar att jag saknar det. Jag vill inte sakna allt det här för då vet jag att jag är långt ifrån frisk, att jag fortfarande har mycket kvar att jobba med. Jag vill bli frisk, men sanningen är att jar är livrädd. Jag är rädd för att inte veta vem jag är längre och vem jag kommer vara när den är borta. Den har varit mitt liv i så många år. Det har varit jag.