I fredags gick jag och Carin ut på krogen med planen att dansa. Tog på mig de bästa skorna för att kunna dansa så länge som det bara gick, Carin och jag hade dessutom inte varit ut tillsammans sedan Valborg så ett bra humör är de minsta man kan säga att vi hade. Den här kvällen skulle verkligen bli bra!

Kom till Pubik ganska tidigt då vi var tvugna att passa bussar och sånt från Sala och gick och beställde varsin mojito och satte osss därefter och pratade med lite killar i väntan på att lite mer folk skulle rasa in, vi hade inte druckit speciellt mycket och helt plötsligt blev allt bara blurrigt eller hur man ska säga. Carin blev riktitg borta så en kompis kom och skulle hjälpa mig med henne, men då blev hon utkastad innnan vi hann göra någonting. Tog oss hem till honom iallafall och sov där, så vaknade jag upp på morgonen och mådde om möjjligt ännu sämre än dagen innan. Allting snurrade, jag kallsvettades, hade jättehög plus och kräktes i mängder, men på något sätt lyckades Carin iallafall få mig på bussen till Sala och jag är så jävla glad över att jag inte kommer ihåg någonting av det för jag har tydligen spytt hela vägen från Västerås, varit okontaktbar osv så då någon gång på bussresan bestämdes det att jag visst skulle in till akuten.

När vi väl kom in dit hade jag legat däckad hela resan och gått med hjälp in till akutrummet bara - och hade en satans hög vilopuls som låg på ca 120 tror jag de va? De visade sig att nog sjutton har jag fått i mig någonting när vi var ute men blev bättre och bättre när vi var där inne på akuten och helt kontaktbak när vi fick gå ut därifrån så kroppen reagerade antagligen på att det var påväg ur. Fick åka hem iallafall och blev hämtade av Carina när jag kom hem så jag och Emma fick bo där i helgen då jag inte riktigt var kapabel till att ta hand om mig själv. Jag säger då det, vilken tur det är att vi har henne. Usch, har mått skit i flera dagar och känner mig inte helt fräsh än men imorgon ska jag dra mig mot jobbet hade jag tänkt! Hoppas jag aldrig slipper vara med om det här igen och det spelar ingen roll hur jäkla försiktig man tycker man är med glasen ute, man kan tydligen aldrig vara tillräckligt. Nu är det då slutdrucket ute för min del och är inte speciellt sugen på att ens ta mig ut någonstans än på ett tag. Den här gången gick ju allting bra och det har jag bara mina kompisar att tacka för, men man vet ju aldrig...Nej fasen.

Allt dethär känns himla osammanhängande och så blev även texten men behövde skriva av det någonstans för att känna att ja kan gå vidare liksom. Jag som hatar att tappa kontrollen annars, fatta då och vakna och inte veta alls vad som hänt. Och att fortfarande flera dagar efter inte komma ihåg ett smack och tappa mer och mer av allt. Tidiare var bara kvällen borta, nu är delar av dagen efter också putsväck.Så jävla obehagligt.