Ibland känner jag verkligen för att ge upp vissa saker och bara låta allt vara som det är, sluta kämpa liksom. Vissa dagar räcker det inte med att tänka på allt positivt och alla bra saker, det är liksom inte tillräckligt. Men sen börjar jag tänka på att det faktiskt finns folk som inte skulle bli förvånade om jag gav upp. Som nästan skulle bli glada åt det. Kommer aldrig glömma den gången i somras då en såkallad "kompis" kallade mig fet, att ja inte alls var sjuk, utan att jag bara hittade på allt för att få uppmärksamhet å att jag ändå aldrig skulle kunna förändra något. Det var det värsta som kunde hända mig då, men just nu är det det som får mig fortsätta kämpa. Jag ska bevisa för henne att hon har fel, så enkelt är det bara. 

Egentligen är det patetiskt, för jag vet att jag inte har något att bevisa för henne då hon är den mest patetiska människa jag träffat, - hon gör allt för att stå i centrum, allt för uppmärksamhet. Oavsett hur många hon måste köra över på vägen. Ändå kan jag inte låta bli att se fram emot den dagen jag är frisk och mår bra. Inte bara för att jag just kommer må bra, utan även för att bevisa för henne att hon har fel.