Det går inte en dag utan att jag undrar varför jag inte ger upp. efterssom varje dag är en kamp mer eller mindre så skulle det bara vara så mycket lättare. Är fortfarande efter så lång tid chockad och stolt över varje dag jag klarar. Jag har ätit regelbundet utan att hoppa över något mål nu i nästan 8 månader vilket är ett enormt framsteg, dessutom har jag inte kräks någonting på ca 3 månader så jag menar det är stora framsteg. I veckan klarade jag tom av att äta på studentkryssningen bland massa folk. Att äta bland folk är något jag inte klarat tidigare och det var sjukt jobbigt och ångesten var uppe i halsen och hade det varit för några månader sen hade jag sökt upp första bästa toalett för att se till att det kom upp. Men vet ni, jag gjorde det inte. Trots att jag ville så gjorde jag inte det och det är jag så jäkla stolt över. Jag klarade ändå av att äta bland folk. Jag vet att jag gått upp mellan 15 - 20 kg från när jag var som värst. klarar fortfarande inte av att kolla på vågen eller ens att veta vad jag väger men man vet ju på ett ungefär då jag vet att det har gått uppåt och jag vet vad min "normal" vikt ska vara som minst på ett ungefär).

Så tittar jag tillbaka ser jag enorma framsteg, men ibland är det jäkligt svårt att se det. Iallafall för mig. Men nej jag tänker inte ge upp, inte nu när jag kommit så långt. Jag behöver bara en bekräftelse på att allting verkligen går frammåt för det gör det ju, jag måste bara lära mig se det. Vet inte varför men har verkligen hamnat i en svacka just nu, jag gör allt jag ska och låter bli det jag inte borde men allting är så himla mycket svårare än det varit. Hoppas bara allting kommer vända snart så det iallafall känns lite lättare. Att ständigt gå runt och tänka på mat, vikt, kroppen, speglar osv tar så in i helvete mycket energi av mig. Och med allt som är nu så behöveer jag verkligen den energin till annat. Jag längtar verkligen efter den dagen jag kan acceptera min kropp.