Det här är en såndär natt jag ligger uppe och funderar en massa. Tankarna kan liksom inte sluta snurra och hur jag än gör får jag ingen riktig ordning på det. Med håkan Hellström i lurarna så ligger jag och funderar. Så är det nästan alltid. Eller ja, såfort jag börjar fundera så sätter jag alltid på Håkan. Känns lite bättre då iallafall. Så nu slänger jag ur mig en massa tankar jag har bara för att jag behöver det just nu. Det är ju lite det den här bloggen finns för.

Hur som så kan jag inte släppa det faktumet att dom inte vet vad det är för fel på mig. Jag har haft ont till och från under över ett år vad jag kommer ihåg, kanske ännu längre. Vissa dagar/stunder är det som om lederna bara ger upp. Smärtan som jag har då går inte att beskriva, det gör bara så vansinnigt ont. Som tur är så är det ju inte så ofta jag har så ont, men att aldrig vara helt smärtfri det tär också på en. Jag kommer seriöst inte ihåg senast jag hade en dag som var helt smärtfri, så längesen är det. Och smärtstillandet som jag fick hjälper bara lite granna, det tar udden av det värsta men bättre än så är det inte. Idag har jag iallafall haft en bra dag och orkat vara uppe några timmar, förhoppningsvis håller det i sig och låter den här svackan med smärta vara över för den här gången. Vill kunna gå tillbaka till mitt vanliga liv igen. Även fast jag har haft ont så vänjer man sig med smärtan, man anpassar sig efter vad man kan göra. Jag fick inse att min kropp inte klarade av ridningen så jag fick ge upp den. Iallafall för nu, sen hoppas jag självklart jag kan få må bättre snart så jag kan ta upp det igen. Men valet var liksom skola eller häst och enligt mig var det inte så mycket och tänka på, jag behöver min utbildning. Att ge upp ridningen innebär ju inte att ge upp hästarna, även fast jag varit väldigt lite i stallet. Ibörjan när Muffins hade åkt var det bara jobbigt och jag hade tappat sugen helt och var bara iväg ett par gånger, efter det fick ja ont, men nu börjar suget komma tillbaka ganska ordentligt. Saknar bara närheten av hästarna och så fort smärtan är hanterbar så ska jag börja ta tag i det ordentligt. Dom får mig ju att må bra.

Att behöva brottas med smärta som varit så svår att jag inte kunnat äta samtidigt som en ätstörning är åt helvete. Hur ska jag kunna bli frisk om inte kroppen låter mig äta? Det blir ju liksom dubbelt upp och jag får göra så gott jag kan även fast vikten pekat neråt mer och mer vid varje vägning än så länge. Men jag tänker inte fastna i ätstörningen igen, jag vill ta mig ur den, på riktigt nu. Missade även mötet på ätstörningsenheten i tisdags pga att jag inte kunde ta mig ur sängen. Det gör ju inte direkt saken bättre även fast jag kämpar på här hemma så gott jag kan. Får hoppas jag mår bättre till mötet nästa tisdag.

Om dom bara kunde komma på vad som är fel så skulle jag bli jätteglad, jag orkar inte den här ovissheten längre. Tänk att dom aldrig hittar något, vet inte hur jävla många tester jag tagit och hur många gånger jag legat inne. Det är bara att hoppas att dom hittar något nu, är iallafall vidare skickad till någon enhet där massa olika människor ska göra en bedömning på mig samtidigt. Men vi får väl se hur länge de dröjer innan jag kommer dit, ja vet ju att det brukar kunna ta några månader. Men det har verkligen gått så långt att jag inte längre tycker smärtan är det jobbigaste, utan det jobbigaste är att inte veta varför det gör ont.