Under ett dygns tid har Ambrah fyllt upp en del av den tomhet jag känt efter Muffins. Jag längtar fortfarande lika mycket ooch saknar henne, men att träffa Ambrah fick mig att inse att ja, det gör ont men jag kommer gå vidare. Jag ska bara försöka se tillbaka på all tid jag fick ha med Muffins med ett stort leende på läpparna, för precis som Ambrah så är den hästen en på milionen. Ingen kommer någonsin kunna ersätta henne och hon kommer alltid finnas där i tankarna för mig. Men det kommer sluta göra lika ont som det gör nu, av att bara gå in i stallet och se hennes box och namnskylt fick mina ögon att börja fyllas med tårar men det kommer bli bättre. Så fort alla jobbiga tankar börjar komma så ska jag verkligen försöka att fokusera på hur bra vi har haft det och alla roliga saker vi gjort. Ska helt enkelt fokusera på alla bra minnen.