Ätstörning UNS - min histora
Känner för att skriva av mig lite om ett ämne som berör mig väldigt mycket och som jag även är väldigt insatt i. Ätstörningar. Och även börja dela med mig av mina tankar och känslor om vad jag går igenom, så en ny kategori är gjord och här kommer en kortfattad text om vad jag faktsikt gått igenom och hur jag fick min diagnos. Jag skriver ingenting av det här för att få uppmärksamhet, tror ni att jag gör det och tänker döma mig så föreslår jag att ni slutar läsa nu.
Det värsta med en ätstörning är att man inte vet om att man är sjuk. Man tycker att allting är normalt och att alla andra är duma i huvudet som säger någonting. Ätstörningen tar över ditt huvud och utplånar alla tankar som en gång varit normala utan att du ens märker det.
Jag började utveckla anorexi när jag var 11 år. När man är 11 så ska man inte ens tänka tanken att banta, att kroppen är fel eller att allting är vidrigt. Jag började se min kropp som fet, inte tjock utan fet. Vart jag än kollade så tyckte jag alltid att alla andra hade så mcket finare kroppar och själv kände jag mig mer eller mindre som ett fläskberg. Jag började med allting väldigt försiktigt, planen var väl att gå ner ett par kilon, kankse 5. Dock gick det så himla mycket längre, jag hade inte ens en tanke på att det kunde gå så långt. Jag kunde verkligen inte sluta.
Siffrorna på vågen blev ett beroende, när magen drog ihop sig och skrek efter mat så såg jag det som framgång och att kläderna blev förstora såg jag bara som någonting possitivt. Då borde jag ju fakiskt gå ner i vikt eller hur? Även fast jag hade alla de här grejerna som faktiskt visade mig att ja gick ner i vikt så märkte jag det inte. Jag tyckte fortfarande att jag var fet och vissa dagar ritade jag upp som streck på kroppen där jag bara ville skära av allting. Eftersom ingenting hjälpte så slutade jag nästan äta helt, detta var då i 7:an som det började gå käpprätt åt skogen. Jag åt ingenting, hade stenkoll på hur mycket kalorier jag fick i mig på en dag, hur mycket jag skulle träna för att få bort dem och skrev dagbok på exakt vad jag åt. Och jag kommer ihåg den dagen min lärare ringde hem och pratade med mina föräldrar, att skolsyster var riktigt orolig för mig. Att dom bokade in en "extra koll" för ryggen efter ett sånt där årligt besök bara för att de ville att en läkare skulle kolla på mig. Hade jag något fel på ryggen? Nej inte mer än vanligt, jag var bara så vansinnigt undernärd. Det var då min kropp sakta men säkert började lägga av. Jag fick domningar, känselbortfall, blodsockerfall och tillsist när jag en morgon vankade så kunde jag inte röra mina armar, Jag hade blivit förlamad och jag förstog inte varför. Jag lades in på sjukhus och ändå var det ingen som reagerade på min enorma undervikt. Sten koll på maten hade dom och jag gjorde så gott jag kunde för att de inte skulle märka något. Jag pinade i mig maten samtidigt som jag kände paniken byggas upp inom mig. Några dagar senare hade händerna kommit tillbaka och jag fick åka hem. Sedan fortsatte allt i samma vanliga takt, förutom att jag även började träna och cyklade flera mil om dagen och även sprang så mycket jag kunde. Att rida 2 hästar om dagen räckte inte längre.
Sommaren mellan 7an och 8an lades jag in igen. Då hade hela kroppen slagit ut och jag var förlamad från benen till midjan och funde knappt greppa med händerna. Det jag minns klarast från den inläggingen var när jag skulle in på magnetröntgen. Innan det så var ajg tvungen och skriva på lite lappar, men min kropp ville inte längre. Jag kunde inte hålla i pennan. Då när jag låg inne vägde jag 32 kilo. Mina revben stack ut, skylderbladen syntes genom tröjor och jag hade blåmärken längs ryggraden. Ändå tyckte jag att jag var fet. Det var ären då jag fick ultimatumet att börjar jag inte äta måste jag sluta med hästarna.
Så jag började äta och gick upp i vikt, nästan 10 kg , men jag började även att spy. Efter varje måltid spydde jag. Och dom dagarna jag inte kände att det räckte så satt jag där med ångesten på kvällarna med mina rakblad och skar mig tills ångesten var ute ur kroppen. Att spy är en ovana jag har än idag. Jag spyr inte efter varje måltid, inte ens varje dag längre. Men jag gör det. Och efter varje sak jag stoppar i mig känner jag suget efter att få gå till toan och spy upp allt. Ångesten släpper inte förns allt är uppe, samtidigt som jag vissa dagar inte klarar av att äta någonting. Mitt kontrollbehov är så stort och maten är någonting det alltid gåt ut över. ALLTID.
Siffrorna på vågen blev ett beroende, när magen drog ihop sig och skrek efter mat så såg jag det som framgång och att kläderna blev förstora såg jag bara som någonting possitivt. Då borde jag ju fakiskt gå ner i vikt eller hur? Även fast jag hade alla de här grejerna som faktiskt visade mig att ja gick ner i vikt så märkte jag det inte. Jag tyckte fortfarande att jag var fet och vissa dagar ritade jag upp som streck på kroppen där jag bara ville skära av allting. Eftersom ingenting hjälpte så slutade jag nästan äta helt, detta var då i 7:an som det började gå käpprätt åt skogen. Jag åt ingenting, hade stenkoll på hur mycket kalorier jag fick i mig på en dag, hur mycket jag skulle träna för att få bort dem och skrev dagbok på exakt vad jag åt. Och jag kommer ihåg den dagen min lärare ringde hem och pratade med mina föräldrar, att skolsyster var riktigt orolig för mig. Att dom bokade in en "extra koll" för ryggen efter ett sånt där årligt besök bara för att de ville att en läkare skulle kolla på mig. Hade jag något fel på ryggen? Nej inte mer än vanligt, jag var bara så vansinnigt undernärd. Det var då min kropp sakta men säkert började lägga av. Jag fick domningar, känselbortfall, blodsockerfall och tillsist när jag en morgon vankade så kunde jag inte röra mina armar, Jag hade blivit förlamad och jag förstog inte varför. Jag lades in på sjukhus och ändå var det ingen som reagerade på min enorma undervikt. Sten koll på maten hade dom och jag gjorde så gott jag kunde för att de inte skulle märka något. Jag pinade i mig maten samtidigt som jag kände paniken byggas upp inom mig. Några dagar senare hade händerna kommit tillbaka och jag fick åka hem. Sedan fortsatte allt i samma vanliga takt, förutom att jag även började träna och cyklade flera mil om dagen och även sprang så mycket jag kunde. Att rida 2 hästar om dagen räckte inte längre.
Sommaren mellan 7an och 8an lades jag in igen. Då hade hela kroppen slagit ut och jag var förlamad från benen till midjan och funde knappt greppa med händerna. Det jag minns klarast från den inläggingen var när jag skulle in på magnetröntgen. Innan det så var ajg tvungen och skriva på lite lappar, men min kropp ville inte längre. Jag kunde inte hålla i pennan. Då när jag låg inne vägde jag 32 kilo. Mina revben stack ut, skylderbladen syntes genom tröjor och jag hade blåmärken längs ryggraden. Ändå tyckte jag att jag var fet. Det var ären då jag fick ultimatumet att börjar jag inte äta måste jag sluta med hästarna.
Så jag började äta och gick upp i vikt, nästan 10 kg , men jag började även att spy. Efter varje måltid spydde jag. Och dom dagarna jag inte kände att det räckte så satt jag där med ångesten på kvällarna med mina rakblad och skar mig tills ångesten var ute ur kroppen. Att spy är en ovana jag har än idag. Jag spyr inte efter varje måltid, inte ens varje dag längre. Men jag gör det. Och efter varje sak jag stoppar i mig känner jag suget efter att få gå till toan och spy upp allt. Ångesten släpper inte förns allt är uppe, samtidigt som jag vissa dagar inte klarar av att äta någonting. Mitt kontrollbehov är så stort och maten är någonting det alltid gåt ut över. ALLTID.
2014.
För ca 6 månader sen tröttnade jag på mig själv. 7 år av ätstörningar, att inte kunna äta bland folk. Att konstant ha panik när någon ens nämner mat. Jag ville ha hjälp, för jag insåg då att det här inte var normalt, att det inte var såhär det skulle vara. Att jag faktiskt var sjuk. Jag pratade med min psykolog och blev remisserad till ätstöringsenheten i västerås i Juni i år. Dom varnade mig för att det kunde ta upp till 3 månader innan jag skulle få komma in där, men redan efter 8 dagar satt jag i deras väntrum. Dagen efter var jag inskriven på samtal 1 gång i veckan + vägning. Just vägningen är någonting jag inte klarar, jag slutade med att väga mig någongång när jag var 15/16 under ett tilfälle då jag försökte bli frisk, och sedan dess har jag inte kunnat ställa mig på en väg, och verkligen inte veta vad det står på den.
Fick diagnosen Ätstörning UNS vilket man i korta drag skulle kunna säga är den diagnosen man får när man inte uppfyller kriterierna för varken bulemi eller anorexi. Som jag tex, jag har extremt kontroll behov, svälter mig själv och spyr i korta drag. En komination helt enkelt. Jag håller numer min "normal vikt" även om jag ligger i underkant av den. Jag går på mina samtal, vägningar, skriver min matdagbok och gör allt för att försöka äta "nomalt" och inte spy. Utan min familj skulle jag aldrig klara det och jag vet att jag har en lång väg tillbaka. 7 år av ätstörningar tar på kroppen, likså 4 år av kräkningar. Nu väntar jag på att jag ska kunna se på mat på ett normalt sätt, att jag ska kunna kolla på siffrorna på vågen när jag har stöd där, och att jag inte ska känna den här kontrollbehovet jag har över mat. Idag har jag gått upp någonstans mellan 15-20 kg sedan jag vägde som minst. Jag vill bli frisk och jag vet att jag kommer bli det.
Jag ser fram emot ett liv där jag kan äta bland folk, gå i bikini utan att ha panik och känna att jag faktiskt duger. Den här gången ska jag övervinna över min ätstörning på riktigt.
Hela inlägget känns en aning kluddrigt, men det är så jävla svårt att försöka få ut 7 år av känslor i en text. Att föröska förklara allt på ett vettigt sätt. Men här har ni iallafall, ett försök till att förklara och skriva av mig.
Fick diagnosen Ätstörning UNS vilket man i korta drag skulle kunna säga är den diagnosen man får när man inte uppfyller kriterierna för varken bulemi eller anorexi. Som jag tex, jag har extremt kontroll behov, svälter mig själv och spyr i korta drag. En komination helt enkelt. Jag håller numer min "normal vikt" även om jag ligger i underkant av den. Jag går på mina samtal, vägningar, skriver min matdagbok och gör allt för att försöka äta "nomalt" och inte spy. Utan min familj skulle jag aldrig klara det och jag vet att jag har en lång väg tillbaka. 7 år av ätstörningar tar på kroppen, likså 4 år av kräkningar. Nu väntar jag på att jag ska kunna se på mat på ett normalt sätt, att jag ska kunna kolla på siffrorna på vågen när jag har stöd där, och att jag inte ska känna den här kontrollbehovet jag har över mat. Idag har jag gått upp någonstans mellan 15-20 kg sedan jag vägde som minst. Jag vill bli frisk och jag vet att jag kommer bli det.
Jag ser fram emot ett liv där jag kan äta bland folk, gå i bikini utan att ha panik och känna att jag faktiskt duger. Den här gången ska jag övervinna över min ätstörning på riktigt.
Hela inlägget känns en aning kluddrigt, men det är så jävla svårt att försöka få ut 7 år av känslor i en text. Att föröska förklara allt på ett vettigt sätt. Men här har ni iallafall, ett försök till att förklara och skriva av mig.
